ALLSÅNG MED JOHANNA

Fan flög i världen

Det har oroat mig länge, det hela. Världen och sånt.

Har de rätt, domedagsfolket och 2012:arna? Jag har ju drygt ett tredjedels sekel av erfarenhet, och världen är fan värre än den varit under hela mitt liv. Det mördas, våldtas, lemlästas, spärras in, torteras och utfryses, och värre än nånsin.

Skyddade Sverige är naket, här begår vi drevvåld och vänder ansiktena bort från ondska. Ondskan lyser allt tydligare genom Aftonbladets tidningsskarvar, och till och offentligheten verkar smittad. Gemene man verkar råare, vi formulerar oss från även från Svenssons strömlinje om våldtagna tjejer som horor, om blondiner som sug-objekt, om blöjbarn som vi gott kan lämna in på dagis och hämta tio timmar senare, om vänner som energisugare (när de behöver oss mest), om åldringar som avfall att sopsortera (män för sig, kvinnor för sig), om politiker som paria, om sjuka som snyltare - det slutar aldrig detta?

Vad har hänt med våra känslor? Är det hatgas i vår luft, och slentrian i maten?

Jag skärmar av mig från detta, ser mindre på nyheter och nutidsorienterar mig i rubrikform. I min bubbla ska fanimej kärlek vara grundtonen, tolerans ska vi ha och mod ska vi odla. Jag satsar på att vidga min bubbla i stället, och låta flera komma in. Sjung min allsång, den handlar om att ta ansvar,  med obevekligt kärleksfulla krav och oböjligt stöd.

Denna tid, som springer fortare än jag

Har haft så mycket att ta hand om och ta ställning till en hel lång vinter. Hur låter till exempel familjehalsfluss, eller fyra omgångar vinterkräksjuka? För lite pengar och för mycket restskatt? Deppiga närstående?

Inte fanns det vare sig tid eller lust att blogga om något direkt. Enstaka impulser så där, som lätt försvinner i bruset. Och twittret! Jag har gett mig alldeles åt twittret (följ mig på nannajos). Precis små lagom meddelanden till världen, eller till den lilla skärva av den som bryr sig om vad jag gör.

Men nu. Inte minst all den goda maten jag lagat och tryckt i mig på sistone, pockar på din uppmärksamhet! Har åter börjat lägga upp lite smask på matsidan. Jag lägger även i fortsättningen bara upp det som är gott, nyttigt och hyfsat snabblagat där - inget finlir.

Och hej Mifflan! Jag är glad över återseendet.

Två simpla konstateranden

Nr 1.

P3 har övergått från att vara ungdomsbetonad musikkanal, till att vara nationellt forum för sex- och samlevnadsinformation och å så mycket rådgivning. Varje programledare verkar känna sig helt naglad fast vid ett tvång att nämna sina eller andras könsdelar, sina tidigare eller nyliga upplevelser av sex, fråga uppringande om något sexuellt, upplysa om hur normal all onani är och alla fantasier med och alla sexuella önskemål. Daglig panel av fotriktigt korrekta åsikter ska avdramatisera allt sexuellt och göra allt avklätt till strömlinjeformat påklätt, och det ska skämtas om sex och det ska talas porr- och runkvanor. Andligen och lekamligen ska vi skölja bort alla våra hemligheter under den skvalande P3-kranen.

Börjar bli så in i vassen trött på att höra talas om sex i varje stund. Man kanske ska lägga av med liggandet, i ren protest.

Jag längtar efter blott en smula återhållsamhet, åtminstone i form av ett silat snack. Jag vill ha en naturlig, icke-skambelagd samhällelig inställning till sexualitet, men jag är inte alls övertygad om att det är detsamma som att blotta sig verbalt och konstant. Så skönt om inte det sköna fläktes upp under näsan, och trycktes in mot mina bågnande trumhinnor HELA TIDEN, i stället för att blixtra till, antydas eller gnidas lite sexigt mot mina öron ibland?

Jag är inte pryd och inte religiös. Men jag klär hellre av min älskling, än att han ska behöva gå runt naken alltid.

Nr 2.

Barnmatstillverkare har, förutom önskemål om ekologiska råvaror och närodlat och om smak och nytänkande, ett orubbligt krav att leva upp till:

Maten måste vara orange. Den ska vara orange, oavsett vad den innehåller. Annars skulle den ju inte vidhäfta synligt på barnens ansikten, göra eviga fläckar på deras kläder eller komma ut i sin osmälta morotsform bakvägen.

Ja, det var det om detta. Jorå, så att äää.

Fröken i bagageutrymmet!

Jo, det har jag haft. Sonens fröken i bagaget, kolla här. I kommande nummer av Vi Föräldrar finns upplevelsen i krönikeform. Julnumret är f ö mitt sista som krönikör, det har varit roligt att få exponera sig på ett så självrenande vis. Jag jobbar på en riktig julfanfar!

Läs detta! Om mannen och den nya tiden.

Det här var för mig väldigt intressant och väldigt välkommet. Att få vetenskapen på det här tåget, och konstatera det som bara funnits i upplevelsevärlden hittills. Jag har känt länge att det är dit vi är på väg, mot en ökad emotionalisering. Vår samtid krisar lite lätt just nu, eller mycket, och inser att känslorna och relationerna vi bygger under vår livsvandring faktiskt i efterhand kommer att vara det enda som spelade någon verklig roll! De här strömningarna rör oss framför allt, som är yngre än låt säga femti, dom äldre förstår nog och känner nog samma saker men påverkas inte lika starkt i den rena praktiken.

Sanna mina ord. Jag lovar, det är stor förändring på gång. Grattis alla framtidens barn, ni ska få två fullvärdiga föräldrar. Grattis unga kvinnor, ni får de bästa av makar. Grattis unga män, ni går fulla och rika liv till mötes.

Och kanske. Kanske. Ligger det ändå lite i det en del modiga vågat yttra. Kanske är det dags att lätta lite grann på bitterfittetrycket (det som jag själv är en utmärkt och riktigt snyggt stilren representant för), och vara lite mer aktiv i att låta fäder vara fäder, och i att låta dem själva identifiera och fylla ut sina pappaskor. Vi ska nog försöka låta dem slippa vara mamma nummer två.

Hangover

Hela dagen kommer att kännas som väldigt tidigt på morgonen. Jag har varit vaken i fyra timmar redan, och har fortfarande betongkeps och är somnambul. I går var båten ute på provtur, och det var en blåsig dag. Jag är ju världens åksjukaste och var tvungen att ta åksjuketablett, fast jag vet vad dom gör med en. I går slapp jag undan, i dag betalar jag. Finns det solglasögon med behå, till påsarna under ögonen?

Det var ännu roligare med båten än jag tänkt mig. Jag tror att jag kommer att börja knarka på känslan av att vara väldigt mycket i stunden, och det är inte en dag för tidigt.

Att jag vågade vågade våg, på havets vågade vågade våg…

Förlåt mig alla synder sedan mitt senaste inlägg. Dom har varit legio.

Men mest har det ramlat ner poletter, såna som handlat om livet, om identiteten, egot, och om kärleken och hur man blir världens bästa möjliggörare för den man älskar, i stället för en fet bromskloss. Det har ramlat ner poletter så det smattrade i botten på mitt tidigare rätt tomma inre, det var smärtsamt och krävde sjukt mycket av mig men vilken vinst jag sitter med nu. Jag har jävlar i lådan gått och blivit vuxen. Sug på den!

När vi tittade på varann, jag och han jag älskar, såg vi plötsligt förbi det bökiga arbetssamma i att fortsätta lägga energi på att bevaka sina intressen gentemot varandra. Och där bakom fanns ju alternativet, har funnits hela tiden tydligen, där ser man? Alternativet där vi i stället bevakar varandras intressen. Ha. Så enkelt.

I den nya livsmodellen måste det in mer luft, mer tillåtelse, mer gapflabbande, sensualism, mer utrymme! Och i stället för att skjuta upp det det till då sen nån gång när vi har råd, gick vi och köpte en båt. Nu. En formidabel motorbåt, nästan ny, med kojplatser till hela familjen, toa, dusch och massor av möjligheter. Skitbra att köpa när säsongen är över visade det sig, bra pris också. Vår båt. I den ska vi få rum med mycket liv. Tjoho!

Skitvadepissvademecum

Vilka känslor ger er allra mest frustration, och färgar er tillvaro allra mest bomullstrosegrå? Här är mina topp tre, utan inbördes rangordning:

1. Känslan av att vara helt och hållet missförstådd, och utan möjlighet att tränga igenom med den egentliga avsikten.

2. Känslan av att alla möjligheter är helt låsta, och att det faktiskt inte spelar någon roll vad du gör och vad du säger.

3. Känslan av att inte ens de som är allra närmast egentligen är intresserad av vem du är och det du har att erbjuda.

Fäder

Först vill jag bara gå loss på den här flickan, skriva högdragna grejer om hur otroligt lite en 22-åring vet om föräldraliv och verklighetens jämställdhet. Skriva pekpinniga saker om hur dåligt det är att på ledarplats slänga fram grundlösa, taskigt undersökta generaliseringar, och också ta upp lämpligheten i att raljera föraktfullt om människor man inte vet något om och vars situation man egentligen inte är ett spår intresserad av.

Men jag hejdar mig lite när känslorna lagt sig. Det är en smart tjej som skriver ledaren, observant, och en skicklig skribent. Hon har ett skarpt öga, har ändå satt fingret på en hel del intressanta omständigheter. Och jag vill verkligen inte vara en sån där bitter gamling som rackar ner på unga framgångsrika kvinnor. Så ur det perspektivet, heja heja min namne Johanna, hoppas du får mycket plats och fortsätter vara intressant.

Det är bara det att du är så ute och cyklar. Får jag illustrera med två smått fantastiska citat?

[om att det finns så många mammasajter:] “Det finns inte lika många pappasajter, och konsekvenserna av nätets könsseparatism gör sig påminda när långt färre män tar ut föräldraledighet eller får en vettig kontakt med sina barn tidigt.”

Tror du på fullt allvar, Johanna, att anledningen till att så få män tar ut föräldraledighet, och framförallt under barnens första levnadsår, är könsseparatism på nätet? Jag funderar, har tanken slagit dig under skapandet av din ledartext, att det stora antalet mammasajter i stället är en återspegling av verkligheten, att de finns för att hemmamammorna är så enormt många fler? Jag vet. Jag vågar verkligen säga att jag vet, inte tror. Jag vet att det finns hundratals år av traditioner bakom dagens snedvridning i föräldraledighetsstatistiken. Jag vet att det finns sociala och kulturella skäl till den, även i modern samhällsnormering. Jag vet att det finns svar att hitta i jämställdhetsdebatt och politik. Det finns också praktiska förklaringar, eller biologiska eller vad man nu vill kalla dem, då mammor brukar amma barn i stor utsräckning under deras första levnadsår. Kort sagt, jag kan hitta tusen skäl till att statistiken möjligen har en koppling till brister i den tidiga kontakten mellan fäder och barn. Jag vet inte nu, men jag tror, att nätforumen för mammor har ganska lite med ledighetsbesluten att göra. Därmed inte sagt, Johanna och Marcus Ridung, att man inte kan och bör använda olika nätforum för att påverka och förändra. 

Här kommer nästa citat, ja jädrar:

“Det är inte bara pappornas ovilja som ställer till det, utan snarare mammornas territoriella krav om att få alla ledighetsmånader själv. Det är trots allt svårare för en man att kräva tid med sitt barn, än för en kvinna att slippa.”

Det här gör mig…. förvånad. Tänk ändå, att Johanna hunnit tala med en statistiskt säkerställd del av Sveriges alla föräldrapar och hunnit psykologiskt utvärdera svenska mammors territoriella krav? Själv känner jag bara kanske tjugo olika mammor till små barn. Lustigt nog har just dessa genomgående haft önskemål om det motsatta, lite mindre territorium att ha ensamt ansvar för. Jag känner ungefär lika många pappor till små barn, och ingen av dessa har skumt nog visat några tecken på ovilja mot sina barn, eller mot föräldraledighet. Däremot har flera av dem verkat oroliga, lite för jobb, lite för pengar, lite för socialt tryck. Kanske har det påverkat dem en smula?

 Marcus Ridung talade sig varm och röd i tv i morse, och i DN i går som sagt, om att vi måste använda utrymmet som ges oss via bloggar, nätforum och medier, till att påverka i positiv riktning, uppmuntra män och inte cementera olika föreställningar om hur män och kvinnor ska vara, och om hur mammor och pappor ska prioritera. Jag tänker, kan man inte bussa Marcus på Johanna så att hon inte gör just detta? Cementerar tokigheter, missuppfattningar, roller, stereotyper, och det dessutom från bästa ledarplatsen i landet?

Kort och ond

Jag sökte läkarhjälp för det faktum att min kropp och framför allt min rygg och mitt bäcken värker.

Jag hatar att gå till doktorn, är oerhört skeptisk till läkarkåren och i princip hela vårdapparaten, och är över huvud taget till mitt sätt rätt mycket så att jag inte gnäller i nån vidare omfattning. Det känns så meningslöst att gnälla. Oftast lider folk mer av sitt gnäll, tänker jag, än de gör av roten till det onda, för att inte tala om omgivningen. Men i bland förpestar något ont ens liv så att det stör på allvar, och då måste man väl be andra om hjälp.

När jag besökte läkare med mitt onda, verkade detta att jag hade rysligt ont vara en nästan ointressant bisak. Desto mer intressant var det faktum att jag de senaste tio åren krympt, och faktiskt så mycket som 3,5 cm, i kroppslängd. Man valde därför att fokusera på detta, och mäta min bentäthet.

I går fick jag ett svar från herr överläkare Per-Olof Josefsson på Ortopedska kliniken vid UMAS. Han har funnit att min bentäthet är normal, någon vidare utredning är därför inte aktuell och han uppmanar mig brevledes att efter bästa förmåga leva ett aktivt och rörligt liv.

Vilken cynisk skit, säger jag. Inte ett ord om det onda, och någon åtgärd för det jag faktiskt sökte för, vanlig jäkla smärta. Hejdå liksom. Hejdå på dig själv, Per-Olof. Lev efter bästa förmåga med din översittarattityd.